Metaltown 2012, 15-16 juni 2012. Del 1 av 2 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2012-06-23 17:51

Metaltown 2012För åttonde året i rad bjuder Sveriges framsida, Göteborg, in till en festival med hårdrock och metal på agendan.

Alltsedan starten har detta högt uppskattade projekt successivt expanderat. 2008 ökade Metaltown med inte mindre än 100% i omfattning genom att dubbla antalet festivaldagar från en till två dagar. Som följd av detta blev den ursprungliga lokaliseringen på Bananpiren i Frihamnen för riskabel för närområdets infrastruktu och sedan sommaren 2011 huserar arrangemanget på Göteborg Galopp, på Norra Hisingen.

Metaltown har inför 2012 års festival försökt omorganisera en del logistik och man har jobbat på att skapa bättre ordning kring arrangemanget i sin helhet. Det faktum att festivalen inte längre ligger särskilt centralt ställer helt andra krav på arrangörerna.

En av sakerna som i fjol orsakade störningar, och stor irritation, var den evighetslånga väntan på bussar mellan city och festivalområde. Problemet är fortfarande inte fullt ut löst i år, även om bussturer ingår som en kostnadsfri service i biljettpriset, men att antalet besökare sjunkit drastiskt på grund av fjolårets missar borde även det ha bidragit till ett lättat tryck. En del finns med andra ord fortfarande kvar att önska på logistikfronten.

Men med bland andra KYUSS LIVES!, LAMB OF GOD, OPETH, IN FLAMES, MARILYN MANSON och SOULFLY på kvällens meny ser det åtminstone lovande ut på musikfronten.

Nedan läser du hur väl banden levde upp till förväntningarna.

SECTUSECTU
Trots att SECTUs senaste album,”Gerra”, inte är mer än drygt en månad gammal är det i första hand låtar från debuten, ”Inundate”, som upptar i Stockholmarnas repertoar. Öppningsspåret ”Age of Splendour” blir en tydlig markör för vilket tonläge som ska gälla: hårt, brutalt och samtidigt tekniskt på ett subtilt och raffinerat sätt med väl avvägda meloditendenser. Initiativtagaren och upphovsmannen, den före detta Piteåbon Stefan Lundgren (sång/gitarr), äger i likhet med Calle Bäckström (trummor) och nytillskottet Anders Exo Ericson (gitarr) en spelskicklighet och känsla för musiken som är svår att undgå. Stefan äger förutom sin hårda growl och sin råa shred dessutom en fallenhet för norrländsk humor och långa mellansnack. Med den nyligen avhoppade basisten Kristofer Elemyr ute ur bilden har ingen mindre än Johan Niemann iklätt sig basen under bandets liveframträdanden. Sammantaget gör det SECTU till en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Det är snortajt, påträngande aggressivt och diagnostiserat som patologiskt medryckande. Gitarristen Anders Exo Ericson har ett förhållande till sin Woodo-gitarr som gränsar till det obscena och icke lämpat för känsliga personer. Att traktera sitt instrument med en sådan frigjord inlevelse och kontroll borde vara skäl nog för en varningstext likt den på cigarettpaketen på SECTUs album.

KYUSS LIVES!KYUSS LIVES!
Senast sångaren John Garcia stod på göteborgsk mark och framförde KYUSS gamla stoner-dängor var 2010 på just Metaltown, fast då med lite annat manskap bakom sig. Årets upplaga saknar samma nyckelperson som 2010 års upplaga; Josh Homme (som tydligen inte vill befatta sig med KYUSS-nostalgi, vilket resulterade i att Josh och Scott Reeder stämde sina gamla kamrater Garcia och Bjork för"varumärkesintrång") och det både hörs och märks. Belgaren Bruno Fevery (gitarr) gör ett starkt jobb, men han har varken Joshs ton eller spelstil. Bandet framför ett helt koppel gamla hits, främst från albumsuccén "Welcome to Sky Valley" (1994). Garcia hänger över micken och gömmer sig för den förvånansvärt glesa publiken bakom sina solglasögon, samtidigt som han utstrålar "jobbet ska utföras" snarare än "helvete vad jag älskar mitt jobb!". Ibland hettar det dock till och bandets gubbiga pondus väcker eftermiddagspubliken, men jag kan inte annat än fortsätta att önska mig ett svettigt och intimare klubbgig med Garcia och kompani.

SHINING
Det är oroväckande tendenser till ett snabbt ombyte i väderleken över Hisingen i Göteborg när vi korsar festivalområdet framför de två största scenerna med riktning mot den mer undanskymda Death Stage. I paritet till de kontraster som ständigt utspelar sig på himlavalvet känns steget från att minuterna innan ha sett en halvtimma av OPETHs gig på Blood Stage till att beskåda SHINING på Death Stage som att kliva från dag till natt.

Med tanke på SHININGs depressiva black metal och det misantropiska samt ofta självdestruktiva budskap som förmedlas är ”natt” en inte helt felaktig beskrivning av den känsla man får av att se bandet live. Det är mot frontfiguren Niklas Kvarforth (sång, gitarr, keyboard) som i stort sett samtliga blickar riktas så snart han kliver in på scenen med en pava Jack Daniel’s i handen. Genom att upprepade gånger spruta whiskey över publiken visar han sitt uppenbara förakt och sin påtagliga avsky för de mest entusiastiska längt fram vid scenen. Han ser ganska trött och sliten ut och personifierar mycket av den brutala misären, utsattheten, alieneringen och ångestskapande ensamhet SHINING ger uttryck för i både text och musik. Niklas utspel kokar trots intentionen och kanske ambitionen ner till ett teatralt överspel med en rad förväntade poser. SHININGs råa, melodiöst betonade black metal fungerar väl i den misantropiska kontexten, där starka riff blandas med inbjudande rytmik. Peter Huss framför ett eller annat gitarrsolo för mycket och för länge, men i par med det nytillträdda turnéparet Euge Valovirta (gitarr) och Rainer Tuomikanto (trummor) överträffar Halmstadsbandet sig själva. En grötig och tämligen själlös ljudbild i kombination med trist alternativt obefintlig ljussättning bidrar även det till en reserverad rapportering med vissa förbehåll.

Har SHINING fått oförtjänt gott rykte eller var kvällens spelning bara ett undantag från regeln? De som samlats i Death Stage-tältet ger inte uttryck för något missnöje vilket antingen betyder att allt är som det ska eller att det finns en hel del lojala fans på plats.

AURA NOIRAURA NOIR
I en klassisk Okej-artikel beskrivs ett London-gig med VENOM i mitten av åttiotalet som oväsen utan dess like. Enligt tidningens utsände lät det bara trummor under de första låtarna och bandet fyrade av minst 25 bomber redan under första spåret. Lite den känslan har jag när AURA NOIR går på inne i festivalens dödstält. Och då inte bara på grund av pultronernas musikaliska likhet, men för att ljudet är det kanske sämsta jag någonsin upplevt i ett så stort sammanhang som en stor festival med musikalisk likriktning. Jag hoppas att den berörda ljudteknikern aldrig någonsin igen får jobba i ett liknande sammanhang igen - annat än i sin ensamhet. Det enda som hörs är nämligen en maffig baskagge i ett för det framrattade ljudet underdimensionerat ljudsystem. Det är knappt så att man kan höra vilka låtar som framförs, vilket i efterhand gör det hela lite svårt att skriva om.

För mig personligen är detta mer än bara en allmän besvikelse då norrbaggarna i särklass varit det band jag mest sett fram emot att se under festivalen. Ändå står jag kvar där under hela deras set och den enda gången jag känner att ett leende sprider sig över mina läppar är under favoriten ”Black Metal Jaw”, då ljudet till trots tvingar högernäven upp i luften och håret till nackskak (se videoklipp längst ned i artikeln). Denna fantastiska låt, som är det bästa genren har bjudit på den här sidan milleniet, är värd de sura minerna under resten av scentiden.

Enligt rykten är AURA NOIR bokade för ett klubbgig i Göteborg senare i år. Missa inte om du gillar old school black-thrash!

LAMB OF GODLAMB OF GOD
LAMB OF GOD har successivt ökat sin popularitet och befäster sin höga placering som ett så kallat “New Wave Of American Heavy Metal”-band. Att amerikanarna är ett efterlängtat inslag på årets Metaltown märks tydligt på det jubel som utbrister då Chris Adler (trummor) introducerar kvällens gig och låten ”Desolation” med ett tungt trumintro. Dubbeltrampen på baskaggarna går varma, basisten John Campbell håller jämn takt med flinka fingrar och gitarrerna, trakterade av Mark ”Duane” Morton och Willie Adler, tuggar sig snabbt fram genom riffen. Sångaren Randy Blythe älgar in på scenen så full av energi att han inte verkar veta vart han ska ta vägen. Med ilsken och kraftfull stämma släpper han ur sig lite av sin uppdämda vrede och får omedelbart med sig publiken på expresståget LAMB OF GOD. Jänkarkombon är en förövrigt en skön samling äldre herrar, åtminstone av utseendet att döma. Det gäller i synnerhet basisten John Campbell som ser ut att vara 90 år men som är alert och pigg som en 20-åring. Med ”Now You’ve Got Something To Die For” tar den månghövdade publiken upp allsången på allvar.  Med stämningen gränsande till kokpunkten organiserar Randy först festivalens hittills största ”circle pit” för att en stund senare iscensätta även en ”wall of death” av stora mått. LAMB OF GOD briljerar med ett starkt låtmaterial och en spelskicklighet utöver det vanliga. L.O.G. har börjat gå sin egen väg men nog hänger THE HAUNTEDs skugga fortfarande över en hel del av materialet – vilket slår mig när ”Ghost Walking” rullar ut över festivalområdet.

MARILYN MANSON
Att se MARILYN MANSON live handlar om att se Brian Warner spela rollen som den mytomspunna karaktären, sångaren och stilbildaren MARILYN MANSON. Med 43 år på nacken och ett minst sagt händelserikt liv är det inte konstigt att han ger ett orkeslöst intryck på Fire Stage-scen ikväll. Han är dock fortfarande den lika självklara som ohotade centralfiguren i sällskapet. Den sedan 2008 återvända Twiggy Ramirez konkurerar till viss del om att dra blickar till sig. När MARILYN MANSON efter introt (titelspåret till skräckfilmen ”Suspiria”) sjunger refrängen till ”Hey, Cruel World”, är det inte med den kraft och energi man kan förvänta sig. Den medelålders provokatören och uppviglaren Manson utstrålar inte riktigt det engagemang och den intensitet som musiken och textens innehåll förespeglar. Oavsett att mikrofonen är designad som en överdimensionerad dolk eller att MANSON under och mellan i stort sett varje låt välter mikrofonstativet ger det inte annat än ett sceniskt intryck. MARILYN MANSON har trots allt en gedigen låtskatt att plocka ur, och ju äldre materialet blir desto starkare reaktion genererar det från publiken. Föga förvånande är det att de numera klassiska spåren från genombrottsalbumet ”Antichrist Superstar”(”Irresponsible Hate Anthem”, "Tourniquet", titelspåret ”Antichrist Superstar” och extranumret ”The Beautiful People”) väcker mest gensvar och jubel under konserten. Vid den inledande skanderingen till ”Antichrist Superstar” är det en enhällig uppslutning bland det imponerande antal fans som samlats framför Fire Stage.

HYPOCRISYHYPOCRISY
Det mest iögonfallande på Close-Up Stage-tältets scen är ett trumset som torde vara alla trummisars våta dröm. Med den sedan 2004 anlitade trumslagarfantomen Horgh på trumpallen och en melodiös death metal med tung rytmsektion är ett trumset av extraordinär dimension en förutsättning. Så snart Peter Tägtgren och de övriga medlemmarna slår an det första riffet i öppningslåten ”Fractured Millennium” befarar jag det värsta. Det här kommer att bli otäckt, riktigt otäckt till och med. Med sin långvariga vapenbroder Mikael Hedlund (bas) och livegitarristen Tomas Elofsson vid sin sida visar Peter genom HYPOCRISY vad perfektion innebär. Man lär förmodligen vara antingen gravt tondöv och sjukligt befriad från taktkänsla eller anmärkningsvärt full för att inte uppfatta med vilken klockren precision HYPOCRISY spikar upp sina manifest på Close-Up Stage. Det som HYPOCRISY vinner mest på är dess förmåga att smälta samman enkelhet, slagkraftiga melodier med nästintill ohämmad brutalitet. För att nu inte nämna den säregna förmåga bandet alltid haft att även kunna framföra ett väl genomarbetat material live. Med solida stycken som ”Adjusting the Sun”, allsångslåten ”Fire in the Sky” och den än i dag oöverträffade ”Roswell 47” i repertoaren försätter HYPOCRISY publiken i ett tillstånd av maniskt studstillstånd. Här och nu när gunget, tvåtakterna och de raffinerade riffen välkomnas med öppna armar och fingrar formade till horntecken är tanken på att EM i fotboll 2012 är synonymt med ett magplask för Sverige en oerhört avlägsen tanke.

SOULFLY
SOULFLY, med Max Cavalera i spetsen, har på ett enastående sätt fört samman den mest primitiva och värdeladdade världsmusiken med en rå och brutal nu-metalinfluerad thrash. Det tar inte många minuter för den uppenbart laddade Max att få igång ett unisont gung i publiken. Med den halvinstrumentella ”World Scum” som chockstart drar SOULFLY in Close-Up Stage-scenen i ett konvulsivt tillstånd som får tältet att bölja som en sjösjuk blåval, fullproppad med hoppande metalheads. Max drar fram nytt och gammalt, en del äldre SEPULTURA-covers och lekfulla brottstycken av bland annat BLACK SABBATHs ”Iron Man” som outro till den post-hardcore/thrashiga ”Intervention” i repertoaren. Den intensiva moshpit som tog sin form redan vid öppningsspåret når nya i det närmaste omöjliga proportioner när ”Blood Fire War Hate” och ”Refuse/Resist” sprutar ur sig d-takt med maskinell precision och en oemotståndlig refräng som gjort för att skandera till. Med ny rytmsektion i form av Tony Campos (bas) som ersatt Bobby Burns samt David Kinkade (trummor) är det SOULFLYs karaktäristiska och suggestiva rytmerna som trots allt är det som gör fredagskvällens avslutande band till vad det är och till festivalens mest internationellt inspirerade band. Under David Kinkades trumsolo bjuds en lyckligt lottad åskådare upp på scenen för att själv agera trumslagare i Max sällskap. Även Igor och Richie Cavalera gör ett gästspel under låten ”Revengeance”. Trots den sena timman avslutas kvällen med en kokande moshpit och en mer än lovligt belåten skara tappra entusiaster hoppande till den lika oemotståndliga som tidlösa hybriden ”Jumpdafuckup/Eye for an Eye”. En kombo som stannar kvar och gör den oanständigt långa färden tillbaks till civilisationen nästintill uthärdlig.

Mot kvällen ökar regnet i intensitet och delar av festivalområdet förvandlas till lerig sörja. Med tanke på vilken tur årets Metaltown ändå haft med vädret, är den nederbörd som kommer först i slutet på detta första dygn en ren lättnad. Fast fler droppar är i lovade inför morgondagen fortsätter natten för många på olika former av arrangerade efterfester. För undertecknad är det dock marsch pannkaka i säng, det är ju en dag i morgon också.

Missa inte vårt feta fotogalleri! AURA NOIR, DEVIL DRIVER, KYUSS LIVES!, HYPOCRISY, IN FLAMES, HYPOCRISY, LAMB OF GOD, MACHINE HEAD, OPETH, PAIN OF SALVATION, SECTU, VADER, WITHIN TEMPTATION!

Lars Ekenryd skrev samtliga recensioner utom KYUSS LIVES! (Dennis Jernberg) och AURA NOIR (Peter Jandréus).

Foton: Jesper Hedlund och Dennis Jernberg. Videoklipp: Dennis Jernberg.

Rapporten från lördagen är nu publicerad! Du hittar den här.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera